Varit instängd, ifrån allt och
nästan alla.
No cell phone. No internet.
Begravningen av Farfar Kent, var så
ofattbart hemskt. Jag grät och tjöt konstant hela tiden, visste
inte riktigt vad det var med mig den dagen från första början
...
Mamma skulle komma och hämta upp mig
klockan 14.
Jag hade haft hela morgonen sen
klockan 9 på mig att duscha och göra mig iordning. Det behövdes.
För jag provade 3-4 olika outfits för begravningen.
Det var ju sagt att inte ha något
jätte svart liksom. Men jag ville ändå komma uppstyrd, som respekt
för Kent liksom.
Så efter att ha provat skjorta, kjol
.. leggings olika skor.. linnen . Ja gu vet vad mer jag hade över
hela sovrummet?!
Jag kom i fund med att ialf. ha på
mig en svart fin kjol som går ifrån midjan och över lårena. Och
till det så valde jag en vanlig vit t-shirt, med beige klack
skor.
Går ut till bilen och får värsta
kommentarerna av min syster!
Kjolen var kort-kort och tröjan var
urringad!!
Folk skulle ju titta på mig ....
Jag har aldrig känt mig så utsatt.
Det kändes som om att jag såg ut som en S .. eller H . Av
henne.
Jag själv tyckte att jag såg väldigt
fin ut. i min stora svarta kjol med knappar och vita t-shirt. Inget
speciellt men ändå lite uppstyrt och fint. Jag tyckte verkligen om
outfiten. och den KROSSA hon på bara 2 minuter. ut ur bilen och tar
mina saker, slänger igen bildörren och går tjutandes därifrån.
Slänger igen dörren och går in i sovrummet.
Efter en 15 min så ringer mamma och
frågar om jag blev upprörd.
UPPRÖRD?!
skrek jag. Och sa allt som jag kände
då och hur syrran hade sagt.
Mamma tyckte ju att jag var fin, men
att dom mena att Farmor säkert skulle kommentera.
oj så fel dom hade. Men fy faaa* vad
ledsen hon gjorde mig.
Min syster är i en klass för sig.
Hon vet inget om kläder eller världen utanför hennes. Hon ska klaga
på allt, och jämt ha rätt.
fastän hon jämt har fel.
sak samma.
Farmor blev ialf. förvånad att jag
kom i vanliga kläder.
Jag hade bara vanliga tyg skor,
leggings. T-shirt och en kofta.
Med gråten i halsen hela bilresan in
till örebro, och tills vi satte oss ned inne i kyrkan .. där tjöt
jag igen. non stop.
Jag vill aldrig... aldrig!! mer gå
på en begravning.
Det var det värsta jag varit med om.
och vill aldrig mer göra om det.
Fick även stå ut med endel när jag
kom hem också ...
allt blev bara för mycket, så jag
satte mig vid sjöarna 3 timmar ensam med hundarna, tills Jonas kom
och gjorde mig sällskap. Vi åkte inte hem på flera timmar, jag
ville bara inte hem.
Mobilen stängde jag av.
Fredagen följde jag med Jonas och
titta på en husvagn.
Lördagen åkte jag och var hos
farmor. Min faster skulle åka hem på Måndagen.
Söndagen var mer skit ...
Idag, är det lite sisådär. Jag
känner mig väldigt ensam. Men jag valde att koppla bort mina
vänner
(ihop om att dom skulle förstå
mig)
men min söta vän Jocke, han hade
skrivit till mig på Facebook, nåt så oerhört gulligt som fick mig
att le direkt. Han är en sån fin vän. Han kom även förbi och krama
på mig igår, vi drack kaffe och prata lite. Han skulle flytta till
sitt nya hem i Karlsborg. Så nu blir det mindre av att se honom

Cattis bjöd på fika igår också.
Kändes ändå skönt att umgås
lite.
Men nåt jag måste skriva om
vänner...
Jag begär inte att mina vänner ska
finnas där för mig när jag är ledsen, men vänner ska väl ändå
förstå en om man vill vara ifred.
Vissa saker är hårda och svåra att
tampas med. ibland kan det vara så att man bara behöver vara ensam,
ha någon som kan prata om annat... dra med en bara och låta allt ta
sin tid.
Så hur någon kan ta min period som
personlig.. det förstår jag inte ens mellan himmel och jord.
Där finns ju inte ens en tanke i
mitt mående liksom.
Vart finns känslorna?